Oktober 2004
Linus jobbar på ett demensboende
Bichonpojken Linus arbetar ett par dagar i veckan på ett demensboende. Han väcker de boende, lånar ut sina öron till de som vill prata samt lockar ut de som behöver röra på sig. Lönen är klappar och smek.
Bichonpojken Linus,
fem år, arbetar två dagar i veckan på ett boende för
dementa i Haparanda. Arbtesuppgifterna är inte många, men väl
betydelsefulla. Han väcker de boende på morgonen, vilar med
dem på dagen samt finns till hands om någon behöver prata
av sig eller klappa hans mjuka päls. Linus lockar också ut
dem som behöver röra på sig.
– Det finns de som behöver en daglig promenad för att få
ro i kroppen, men som är för bekväma för att gå
ut. Säger man då att vi ska gå ut för att Linus
behöver rastas blir de villiga. Då får de plötsligt
en orsak och en arbetsuppgift, säger matte Marianne.
Matte som är vårdarinna på
hemmet säger vidare att Linus är bra för de gamlas kroppar.
För de som annars kan vara lite stela i kroppen blir plötsligt
mjuka och viga när de ska böja sig ned och klappa Linus. Och
det vill de flesta. Ofta.
– Att ha med Linus på jobbet är
inget probelm eftersom han inte släpper hår, stökar eller
är i vägen. Har ingen tid med honom går han och lägger
sig i personalrummet.
De sju pensionärerna som bor på
gruppboendet ser Linus som ett normalt inslag i miljön då han
har följt med matte till jobbet sedan han var liten valp. I början
följde han bara med sporadiskt, men numera regelbundet.
– Aune har bott på hemmet ett
par år och hör till dem som har stor glädje av Linus.
Hon sitter gärna ute på gården med honom eller tar en
promenad kring huset med sin fyrfota vän.
Efter frukosten brukar Linus springa fram
och åter till Aunes rum för att kolla om hon inte har klätt
på sig och är klar för att gå ut.
– Jag tycker mycket om hundar och katter. När jag var barn hade
min far en jakthund. Och sedan har jag själv haft en svart pudel
och en katt. Så även om jag inte har så bra minne längre
så glömmer jag inte hundarna, säger hon och ger Linus
en öm klapp.
Ute i tamburen sitter två damer och
pratar om svunna tider, som om det hänt idag. Den ena kvinnan är
80 år och minns mycket väl sin barndoms hund – en spets
som ofta var med pappan i skogen.
– Hundar är så fina och så trogna, säger damen
som till och med minns hundens namn, trots att minnet i övrigt sviker.
– Matte Marianne berättar att Linus
får heta både ett och annat då alla sju pensionärer
kallar honom vid något hundnamn som är bekant för dem
från deras tidgare perioder i livet.
– Och det är tur att inte alla ropar Linus ideligen, då
skulle han kanske bli irriterad.
Men Linus tar allt med ro, han är lugn
och stabil och reagerar inte det misnta fast käppar ramlar över
honom.
– Han är trygg här, med de boende. Och han vet vem som
hör till huset. Kommer obekanta skäller han, annars säger
han inget.
– Linus är inte mycket för
godsaker. Och det är tur, för annars skulle han förmodligen
bli tjock då både damer och herrar försöker bjuda
honom på kakor och sött när det är fikadags.
– Men blir Linus verkligen godissugen så vet han vart han ska
gå. Till Aune.
Eva Spiik